jo update

När jag var liten sålde vi också majblommor. Jag tog en tom kakburk och ställde mig utanför butiken i byn för att försöka kränga lite plastblomster. Idag går ungarna omkring med specialutformade väskor med plastfickor och väl exponerbara produkter. Hur hände det här? Och vem går omkring med kontanter anyway? Tror inte det lönar sig - det nya väsktricket. Stackars barn. Bättre var det på min tid =)

Min syster bor på Gran Canaria. Så j-la långt borta. Min bästa vän bor i Karlskrona. 50 mil bort. Ja, ja - dagens teknik gör det absolut möjligt att hålla kontakten. Men det räcker inte. Jag vill mötas. Mötas och prata. Känna och beröra. Uppleva och bli berörd själv. Dístans är dåligt. För det mesta. Min kärlek blir förvirrad och vet inte vart den ska ta vägen. Ni vet - jag älskar er. Ni är bara alldeles för långt borta. Jag saknar er. Älsklingar.

Hela mitt badrum är en dusch. Eller så är min dusch ett helt badrum.
Ett slags kombiutrymme på samma sätt som hela min lägenhet bara är ett rum, eller mitt enda rum är hela min lägenhet. Fast jag bor ju på tre ställen. Hos mig, på jobbet och hos J. Sen har jag 80 procent av mitt bohag på ett magasin i Karlskrona, så det bli ju egentligen fyra ställen. Och sen har jag alla funderingar och sorteringen av tankar inuti mitt huvud, så lite halvt abstrakt kan det tänkas bli fem. Och inte att förglömma dit jag går för tystnad och vila - i mitt hjärta bor jag i högsta grad, så det får väl bli sex ställen då. Ja, det blir bra. Nu känner jag mig nöjd. På sex ställen bor jag och det är ett j-kla kånkande mellan de alla. Så bra - lite träning av bara farten...

Saknar stillheten. Längtar efter tystnad. Som på morgonen, tidigt. Helst sommartid. Bara tanken av att hoppa i en eka före frukost, innan dimman lättat från havsytan. När det doftar sjögräs och vass och ingen människa har vaknat mer än jag. Gud vad jag längtar efter att bara få lyssna. Och lyssna. Och inte höra någonting. Mer än måsar och kluck kluck och knirr knarr från årorna. Eller från klykorna som årorna vilar i, vad de nu heter igen - det glömmer jag alltid...

Det får bli kvällens mantra. Vem räknar får now adays anyway?
Tacka vet jag tystnad. Som rullar. Likt vågor. I ett.

Å en slank han dit
Å en slank han hit
Å en slank han ner i diket

Mormors lilla kråka hade det inte lättare än någon annan av oss. Oavsett påverkan så halkar man och glider fram och tillbaka, upp och ner och ut och in och in och ut och lite avigt men kanske om man har tur till baka till rätsidan igen.

Nu är jag nere och vänder i dalen där jag letar efter en coach. Någon som kan lyssna. Som orkar med ändrade åsikter, kan vara energigivande, peppande, torka tårar, fylla egokontot, empatikontot och...bankkontot..?..eh, skoj, menar så klart framtidskontot. För det är väl vad en coach skulle kunna vara. En investering för framtiden. Som om jag inte har investerat hela mitt liv inför framtiden! Varenda krona har jag lagt för att jag behöver en utbildning för att göra ett bra jobb. (eh...inte helt sanning men det passar liksom in...) Fast jag själv tycker att jag vet att jag är bra via inspiration och intresse som har lett till olika kunskaper. Men eftersom det är sagt att man ska ha blivit bedömd av flera andra för att få syssla med vissa saker så är det bara att placera sig i grillen. För om jag tycker att jag kan - vad spelar det för roll? Det måste tusen andra tycka. För att du ska få ett jobb. Sorgligt bara att det är så många som verkar ha svårt att höra vad man säger. Kommer hörselskada med självgodhet?  Nonchalans (finns inte ordet nonchalism?) tillsammans med tyngre pengapung? Egoism med inbjudningskort? I sammet kanske. Världen är full av outhärdliga människor. Säger inte att de är mindre värda. Absolut inte. De är bara outhärdliga och jag vill helst ha så lite som möjligt med dem att göra. Men det verkar ju inte direkt fungera. De är runt mig hela tiden! Tur att jag även är berikad med underbara, godhjärtade och omtänksamma vänner. Eller berikad. De är i alla fall fem. Bara det kan göra mig lycklig. Det är en påk i kolen som behövs. Bara man blåser lite så kommer elden till liv. Puh...puuuh...puuuuhhh...

"Some are the leaves, others the branches. I am the roots." Bob Marley

Så kom då svaret. Efter att jag har fått vara förväntansfullt spänd i cirka två veckor, så kom svaret. På vanligt manér är jag alltid förberedd på den negativa varianten men har dock på senare tid börjat försöka intala mig att det inte alls är säkert att det blir så. Men visst blir det. Och jag vill inte låta pessimistisk, för det är jag inte innerst inne. Innerst inne är jag helt övertygad om att det positiva beskedet kommer inom en inte allt för lång framtid. Men inte denna gången. Heller. Fick smaka lite på det, och det var nog bra för min fortsatta kraftansamling. Ett nej till ett sökt jobb är vad jag pratar om. Där jag kom igenom första gallringen. Och i svaret var meningen "Tyvärr så har vi valt att gå vidare med andra kandidater.." utökad med "Vi kan inte säga exakt vad det beror på, men i de flesta fall handlar det om konkurrensen." Vilken tur! Att det inte handlade om någon egenskap jag hade berättat om, eller att jag var av fel kön eller liknande ;)

Ja, ja. Idag kom det in ett tips från ett nätverk jag är med i, om ett annat jobb som låter mer än intressant. Ska så klart kontakta killen på företaget redan i morgon. Jag uppfyller precis alla krav de eftersökte faktiskt, och det är ju alltid en bra början. Så nu lägger jag in växel 2, vilket var på tiden kan tyckas, i min jobbsökningsstrategi. Nu ska jag satsa på att löpa linan ut och inte nöja mig med att skicka ansökningar. Ha, ha - som att det skulle räcka. Men det är svårt att hinna med. Jobbar ju trots allt fyra av fem dagar, och det tar nästan en dag att hålla sig uppdaterad på nya lediga jobb som trillar in och anpassa ansökningarna till de olika. Sen ska man ringa tillbaka, hålla kontakten och gärna trilla in på ett oplanerat besök. Men nu så. Nu är det dags. Gasa!

Det har verkligen varit underbart att vara ledig över påsken. Trots att det har känts lite tomt och ensamt utan varken J eller familjen här så har det vackra vädret och möjlighet att umgås med vänner gjort den totala upplevelsen just underbar. Jag har kört hårt i joggingspåret, men det är alltid jobbigt när pollentiden börjar. Tungt att andas och ögon som rinner i kombination med täppt näsa. Hörde att det kommit något nytt spray som kan vara värt att testa. Folk har verkligen kryllat på gator och uteserveringarna har också varit knökfulla. Om det kunde fortsätta så här hade alla varit glada och nöjda, men jag antar att temperaturen kommer att sjunka och för min del kan det gärna vara lite mulet i alla fall under arbetsveckan. Tänk att man alltid glömmer bort hur fint det är med vår och i alla fall blir jag lika förvånad varje gång den kommer tillbaka. Härligt och underbart - som livet ska vara!

Nu är det vår. Ni kanske har hört fler personer kommentera just detta. Att nu är det verkligen vår. För vissa beror det på att solen äntligen värmer oss med sina strålar och temperaturen letar sig över 10 grader. Att krokusen kommer fram och att uteserveringarna öppnar. Ja, det har de ju inte gjort i den stad jag kommer ifrån, men i Sthlm är det så. Lite värme och vips så ska alla sitta ute. Många kämpar hela året om, för de har ju årstillstånd! Där kan man sitta ute hela året! Hu! Verkligen.

Jag tycker det är jobbigt när uteserveringarna öppnar. Vilken otrolig hysteri. Jag reagerar på samma sätt som när jag slutade träna gruppträning på SATS. Jag slutade gå på Boxersize, fast det var det roligaste och det bästa jag gjort på länge. Just för att det var sån stress i att få en plats. Om du inte var där femton min innan det började, fick du ingen plats. För de tog bara in ett visst antal. Ett alldeles för högt antal dessutom. Men ändå var det ett stressfyllt moment som förstörde hela träningspasset för mig. Sen när jag väl stod där, så lade jag mer energi på att se till att grannarna inte trampade mig på fötterna, för om de gjorde det samtidigt som min kropp var på väg någon annanstans, så skulle det leda till skada. En vrickad fot, eller en sträckning i vaden, eller att jag råkade smälla till någon för att jag fick obalans även om jag hade måttat i luften.

På samma sätt stressar det mig med vackert vårväder. Alla vill njuta av solen på en uteserverig med en öl el ngt annat. Det går inte att bara slinka in och få en fin plats i solen, utan man ska helst vara där före en viss tid för att vara säker på att få en bra stol. Och det är fortfarande för kallt för att sitta på ett skuggigt ställe, så det är inget alternativ. Kom i tid eller leta vidare. Stress! Detta kommer att liksom gymstressen ledde mig ut i joggingspåret, leda mig till parker och balkonger.

Bra för plånboken, men trist just för att det finns en stor charm i att sitta en söndagseftermiddag och dricka ett par goda öl i solen, gå hem o fixa middag och bli så där nöjd och solrosig om kinderna. På vårkanten. Det hör till. Men gud vilken stress!

Så vänner - vi ses i parken!

Verkligen. Jag har oftast i min nyfikenhet redan provat nya produkter innan det skrivs om dem i media. Senast ut är ju egentligen ingen nykomling för mig med ett halvholländskt liv bakom mig. Och den har ju funnits tidigare, så en comeback kanske passar bättre som beskrivning. Men jag såg den i alla fall på Dagslivs igår - härliga, underbara Orangina. Jag är kär i flaskan. Så fin och skön form. Läs mer på Resumé

Inte en kallelse till intervju, men ett besked om att jag finns kvar efter grovsorteringen. Det känns nog så bra efter att ha betat av fem "tyvärr, men vi har gått vidare med en annan aspirant". Dessutom gällde det jobbet som i stort sett är det enda som har känts extra speciellt. Hela företaget förtjusar mig och jag vill så gärna få möjlighet att träffa dem personligen. Oj, oj vad jag vill! Så - håll tummarna. Nästa besked beräknar de kunna ge efter den 9 april. Före påsk alltså. Sitter nu och funderar på om jag ska dyka upp och presentera mig, eller om jag ska hålla mig cool och invänta svar. De sitter ju bara ett kvarter bort, kunde svänga förbi på väg till jobbet bara för att. Eller inte. Vet ju inte alls hur de ställer sig till det. För då hade det ju varit enkelt. Men jag tror att jag gör det. Bara säger hej.

Häromdagen lyssnade jag på ett radioprogram där man uppmanade lyssnarna att skicka in säjningar (jag vet - men visst är det funktionellt!) som de retade sig på att folk använde. Jag skickade inte in eftersom jag var fullt upptagen med att engagera min kropp i någon sorts pumpande fast-walk. Men jag lyssnade och nickade medhållande samtidigt som jag kände både adrenalin och puls öka i en otrolig fart. Exempel:

egenckligen - egentligen
straxt - strax
legimitation - ja, det är sant!
interjuv - jag dör...

En sak är när det handlar om dialektala skillnader, jag känner t ex många som säger ändån vilket jag kan reta ihjäl mig på, samma sak med sjytton - urgh!! Jag vet ju att jag stör mig mer på hur dåligt många skriver, och då menar jag inte gemene man i första hand utan verkligen människor som jobbar med att uttrycka sig i skrift. Fy attan helt enkelt så illa det är!