jo update

I år bestämde jag mig för att stanna i Sthlm över julen. Jag har inte haft någon större ork att engagera mig i några festligheter, såg faktiskt inte en enda lucia. Men visst, julafton är ju julafton och ett tillfälle för god mat och party. Och just det var en av helgens höjdpunkter. God mat. Alltså ingen julmat =)

Hummer och krabba inhandlades i onsdags och klockan två på julafton inledde vi med en mysig champagneskål hos Mona med bekanta. Skaldjuren avnjöts senare hos J:s mamma i Bromma tillsammans med ett mycket gott Riesling. Efter champagneskål även där. På kvällen samlades vänner hos andra bekanta och det lika trevligt som alltid.

Juldagen blev väldigt soft och nu är det redan Annandagen. Ska snart bege mig till B där J och några andra har slutit upp efter en eftermiddag på Solvalla. Inget för mig, tror jag, fast det är klart - hade säkert varit en upplevelse bara för att ha varit där och sett ståhejet. Det verkar som att de alla gick med plus, så jag förväntar mig glada miner.

Fler bilder kommer, men tills dess bjussar jag på morgonutsikt i vintertid.

Nu har jag äntligen fått in min soffa i lägenheten. Sa till grabbarna som skulle hjälpa mig att den var jääättelätt och att det skulle gå på en timma. Hrm. Hade glömt att jag har en väldigt trång och speciell entré in till vardagsrummet. Eller - det enda rummet i lägenheten faktiskt. Den gick inte heller in i hissen. Jag bor på 8:e våningen. Men dessa underbara pojkar släpade upp soffan, testade typ tio olika sätt att få in soffan, innan jag ringde på hos grannen för att låna en skiftnyckel så att vi kunde skruva av armstöden. Till slut kom vi på att vi känner en snubbe i grannhuset som faktiskt har verktyg för just sånt här. Ja, ja - nu är den inne och den är fiiiin! Dessutom ett plus eftersom jag får besök hemifrån till helgen och har nu en sovplats som är jätteskön! Välkommen Mats - du får helt enkelt introducera min soffa, om jag själv inte, av ren egoanledning, bestämmer mig för att slagga där i natt. Jo - så får det bestämt bli.

Och morgondagen har väldigt mycket intressant att eventuellt leda till. Keep your thumbs säger man säkert inte, men ni fattar! Jag kör på det som är och finns. Vill att de ska vilja ha mig, men vad kan jag göra mer än att vara jag? Fixar inte trix och sånt - jag vill ha jobbet och jag tror stenhårt på att de vill ha mig. Så - wish me luck!

Vaknade vid niotiden idag och var helt på det klara med att jag skulle ut och promenera. Fixade en kopp kaffe och satte på min morgonkompis TV4. På något underligt sätt hamnade jag på sidan med täcket uppkorvat runt kroppen och i ett vips så valde jag helt enkelt att somna om.

Vaknade till en repris av Efter 10. Varför har man repris på ett program som ligger inlagt på den sändningstiden? I alla fall så blev jag hundra procent klar över vilken programledare jag tidigare försökte erinra mig om. I ett samtal om just programledare hade jag en bild av en, utan att komma på vem det var. Det var otroligt frustrerande och irriterande, eftersom den här programledaren inte lät sina gäster komma till tals överhuvudtaget. Och nu kom jag på vem det var.

Malou så klart. Hon ställde en fråga, och i samma stund som gästen skulle svara fortsätter hon med en ny fråga! När gästen istället försöker svara på den, eller tillföra någon sorts information, då fortsätter Malou med något annat hon antagligen tyckte var viktigare just då. Jag kastade nästan kaffekoppen på TV:n till slut. Hon och hennes program blev helt plötsligt till och med sämre än Förkväll!

För ni har väl sett Förkväll?! Det är helt pinsamt. Eller så finns det en tittarskara för detta - smal och inriktad på bara just detta program, men programledarna är usla! Vi pratar Yvonne Ryding, Carin da Silva och Elisabeth Höglund. Gud - det är såååå dåligt. Men Efter 10 med Malou är sämre. Om hon nu inte har tid att vänta på svaren på de frågor hon ställer, kanske hon ska sluta pladdra och välja ut några få, viktiga och informativa? Jag svimmar, så dåligt!

I helgen hade vi extremt härligt pepparkaksbak hemma hos Jan och Tina.
Detta året hade Jakob planerat Eiffeltornet, förra året var det Globen och
året innan Burning Torso (Ja - det skulle ha varit Turning Torso så klart,
men det började ju brinna efter vissa olyckligheter...) Bilder på den vackra
skapelsen kommer inom kort...

Bild 1: Peo och Mona - så vackra, eller hur! Bild 2: Männen dekorerar
Bild 3: Världens trevligaste par, Jans dotter Sofia med Martin

Idag bakas det. Ska på pepparkakshusbaksfest, fast alla får inte vara med på bakningen. J är självutnämnd bakmästare och detta året blir det Eiffeltornet. Förra året blev det Globen och året innan Turning Torso. Som blev Burning Torso efter att någon smått obetänkt valde att tända ett värmeljus vilande på bomull inne i skapelsen.

Jag bakar alltså på egen hand för att förnöja värdinnan och gäster med något som kan avnjutas under kvällen. Kunde inte välja, så det blev både sega saffranssnittar och vetekaka med äpplen, kanel och nötter. Vetekakan blev gigantisk och dessutom fick jag en lite mindre att ta med mig på julafton och en fin längd att kunna plocka fram från frysen vid oväntat fikabesök. Det var verkligen inte igår det fanns hembakat att stoltsera med!

Dessutom gör jag en grönsakspaj med ädelost som också får följa med på kalaset. Det bjuds visst bara på korv, och det äter ju inte jag. Det funkar ju inte att gå på fest och förvänta sig att de ska ha fixat något till mig bara för att jag är lite special med krubbet! Och förhoppningsvis vill fler smaka, det är jag faktiskt helt övertygad om. Nu ska den in i ugnen i 45 minuter, och under tiden tänkte jag fräscha till mig och klä mig i min röda klänning med vita prickar och volang. Passar fint en kväll som denna! Bildbevis:

Häromdagen såg jag ett program på TV om barn som tränar och övar väldigt mycket för att nå ett högt mål. Var det Kvällsöppet kanske? I alla fall. Jag är ett av dessa barn som har varit gudabegåvad. Jag tävlade i optimistjolle - låg på NM-plats, jag var duktig elitgymnast - inte nationellt men lokalt...Jag fick pris för bästa idrottstjej i nian. Jag var  bra på de flesta sporter. Bandy, basket, pingis (med i skollaget), badminton, fotboll (mest snabb), friidrott (fick tävla i alla grenar)...Men de sporter som jag var mest framgångsrik i var segling och gymnastik.

Har kommit fram till i efterhand att jag älskade att utöva sporterna, men hatade egentligen att tävla. Det var med ångest i hjärtat som jag låg framför startlinjen med optimistjollen. Var det tur rakt av att jag var så jävla bra? Själv känner jag att jag liksom bara hamnade där, bland de tre första. Visste inte hur det hände. Jag bara gick bra. Fast jag hade en mycket äldre båt än alla andra. Jag hamnade på elitläger. Vad skulle jag prata med de andra om? De som bodde i fina villor med föräldrar som var advokater, läkare, jurister eller fastighetsägare? Jag som kom från lilla Nättraby med en mamma som banktjänsteman och en pappa som elektriker. Vad hade jag att komma med. Inte så att de andra pratade om sina hemmasituationer, men det liksom låg i luften.

Jag kände mig osäker. Liten. Och värdelös. På lägrena. Men på tävlingarna gick det fortfarande bra. Fast pressen var nästan outhärdlig. Och då var det inte min pappa som pressade mig. Det var jag som pressade mig själv. För vad jag gillade med allt det här var att jag fick uppmärksamhet. Jag var bra. Fick priser. Och det var inte förväntat. Jag tror att jag pressade mig själv till att hålla på med dessa elitidrotter enbart för att jag fick uppmärksamhet. Jag har aldrig egentligen brytt mig det minsta om ifall jag är bäst på något el inte.

Samma sak i skolan. Vi var kanske tre eller fyra elever som tävlade om vem som var bäst. Vem som fick högst poäng på proven. Men i grunden sket jag ganska starkt i om jag hade ett poäng mindre än Ditte, eller Mattias, eller Madeleine. Jag visste ändå att jag var bra. Så - ingen har pressat mig. Men ingen har frågat mig vad jag tyckte var roligt. Alla tog för givet att när någonting går bra, så gillar man det. Då är det kul. Så är det inte.

När jag slutade segla kändes det som en befrielse. Jag sökte någon typ av ursäkt för det, och jag vet inte hur det blev.  Tror att det var på grund av strömmar när vi tävlade i Malmö, som gjorde att jag tappade 30 båtar på sista kryssen. Låg fortfarande på NM-plats, men valde att avsluta allt. Dessutom var jag nästan 15, då skulle man byta till e-jolle. Jag vägde kanske 43 kg och skulle inte ha en chans om jag bytte upp mig i båt. Så det accepterades. Skönt.

Summering av detta, efter att ha sett programmet på TV om hur mycket man får låta sina barn träna - glöm inte att när man är barn, så är det inte alltid man själv vet varför man gör det. Om någon hade frågat mig då så hade jag också sagt att jag tyckte det var kul. Och bara kul. Men så var ju inte fallet. Även om mina föräldrar inte pressade mig, så kände jag ändå en press eftersom jag råkade vara duktig och bra på så himla många idrotter. Det är inte detsamma som att man tycker det är kul. Men som barn får man uppmärksamhet - och då blir det något man måste fortsätta med. Men - ingen frågade mig någonsin om jag tyckte det var roligt. Många kanske tycker det är roligt. Men jag vill bara påtrycka - fråga. För uppmärksamheten kan ta över, och i slutändan kanske verkligheten kommer fram. Barn har inte förmågan alltid att se vad de tycker om eller inte. Om det inte ifrågasätts.

Jag var det perfekta barnet under skoltiden. Och sen? Klara mig själv? Utan mål och riktlinjer från idrottens regler. Blev jättesvårt och fuckade upp hela min självstruktur.

Summering: Tänk på att barn inte har samma insikter som vuxna. Lätt att tro att deras beslut är deras egna, men ifrågasätt och kolla av. Duktig är inte samma sak som att må bra. Underskatta inte ett barns personlighet.

Jag var där. Insöp miljön och kände ännu mer att jag tog rätt beslut tidigare i veckan. Även om detta företag kommer att ha en utgallring och återkoppla för intervju nr 2, så har jag tagit rätt beslut. Jag vill ha detta jobbet. Arbetsplatsen passar mig perfa! Jag kunde ju inte göra annat än att vara den jag är, berätta vad jag tycker och försöka få dem att inse att jag är speciell. Så - let's see. De som anställer mig kommer att bli nöjda, då jag söker mig till platser som jag vill vara på. Som jag känner gemenskap med, som jag ser utvecklingsmöjligheter hos. Om de bara visste hur mycket som finns bakom den ibland försiktiga framtoningen, som jag förbrilt försöker omvända till outgoing power-girl-thing...men det är ju inte jag. Jag är power-girl när jag hamnar till min rätt. Sorgligt att jag inte kan koppla på den i förväg. Men de som känner och vet, känner och vet. Det är dessa personer och företag jag måste träffa...och bemöta. Shooot!

Det är lätt att hamna i en bubbla när man är arbetslös. Jag gjorde det efter hemkomsten från Gran Canaria. Inga intressanta jobb att söka, samtidigt som jag hade lite deltidsuppdrag att underhålla mig med. Men så sa någon något. Något som fick mig att verkligen tänka efter. Något som i det stora hela handladeågon om att jag hade förändrats, tappat gnistan, inte var som jag brukade vara. Oengagerad. Inte lust till någonting. Och hade jag kul? Kände jag stimulans? Ville jag detta? Nej, verkligen inte.

Så - inte bara hittade jag minst 15 jobb som såg intressanta ut. Jag rensade ut alla gamla kläder. Julpyntade lägenheten. Gick på Wordpress-seminarium. Ringde gamla vänner som jag inte hört av mig till på jättelänge.

Och så hamnade jag på en intervju. Och så fick jag jobbet. Men samma dag ringde ett företag där jag sökt en väldigt intressant tjänst dagen innan. Jag tackade nej till det första jobbet då jag kände att jag under inga omständigheter kunde låta någonting hindra mig från att gå på den intervjun. Jag kunde inte börja den dagen som önskats på det jobbet jag fick. Det var till en början ett svårt beslut, men när det väl var taget kändes det bara bra.

I morgon gäller det. Go!