jo update

Jag har så många projekt som jag säger att jag ska starta, men sedan kommer jag inte mycket längre. Jag tänker dem. Uttalar dem. Men kör inte igång! Kanske är bättre än att verkligen starta, men sedan låta saker vila…i väntan på något, vad vet jag, jag ska sen…Påbörjade saker som inte får något avslut är ju otroligt frustrerande. På något sätt har jag ju ändå startat upp dessa projekt – i mitt huvud, i mina tankar, de finns med i min planering. Att gå omkring och ha massa lösa trådar blir till ett ständigt sus av otillfredställelse. Så jag börjar med att göra en lista.

 

• Sticka en väska av kläder jag tänkt göra mig av med. Blandade färger och material. Här ska det klippas och strimlas. Återanvändning – toppen!
• Plocka fram grundplaneneringen för boken. Skriva ett kapitel i månaden. Fler om jag har driv och det flyter. Det blir en skojig bok. Galna händelser och skruvade tankar.
• Skriva ihop ansökan och kontakta ev praktikföretag.
• Skriva ihop intresseansökan till företag som inte annonserat, men som jag vill jobba på.
• Friskis & Svettis med februarilönen. Till dess – promenera!
• Bära ner röd fåtölj till källaren.
• Köra igång med Wordpress och få ur Jakob material.
• Äta mindre kolhydrater. Äta mer fisk.

 

Den blev inte lång. Men tung. Kanske smyger in några lätta punkter bara för att vara övertygad om att få stryka…Fast det kanske är fusk…Tanken är ju trots allt att jag ska motivera mig. Lära mig att bestämma mig för en sak och sedan stå fast vid det. Inte svaja och byta åsikt eller komma med undanflykter. Inte säga att det inte är någon undanflykt för jag har ändrat mig och står för min nya åsikt. Inte bestämma mig för något annat istället för…Nu ska det här göras helt enkelt. Enkelt. Alldeles och så himla enkelt!

 

Jag tycker om listor. Jag gillar att stryka i listor. Hellre stryka än att bocka av. Jag tycker inte om bocken av någon anledning. Fult tecken. Tråkigt att bocka av, mycket roligare att stryka. Oj, vad det ska strykas framöver.

Jag befinner mig i total övertygelse.

Oj, oj vad det snöade. Hela dagen i tisdags och hela natten till onsdagen. Mysigt tyckte många. Hoppas jag kommer till jobbet tänkte jag. Bylsade på mig ordentligt med varma kläder, tjock jacka och neddragen mössa. Trixade mig fram på oplogad gata och ställde mig i folkmassan vid busshållplatsen. Ibland ska man ha tur – bussen stannade alldeles framför mig och öppnade dörrarna. Jag klev upp de två trappstegen som i stort sett var den enda ytan i hela bussen fri från fötter. Folk stod verkligen packade som sillar. De var typ tvungna att rikta mun och näsa upp mot taket för att kunna andas, annars hade luften i stort sett bara vandrat mellan olika lungor. Jag riktigt kände vilken syrefattig resa som låg framför mig. För jag skulle få plats. Det skulle finnas plats...bara för lilla mig. Blickade snabbt ut över plågade, beklämda och morgontrötta ansikten innan jag vänder mig mot busschauffören och briljant kläcker ur mig: ”-Är bussen full?”

 

Jag fick plats. Den enda på hela busshållplatsen, och därefter passerade bussen alla hållplatser hela vägen in till Slussen. Bussen var inte full. Det fanns plats...bara för lilla mig fanns det plats.

 

Jag tycker att det är lite märkligt. Kom på det bara sådär. Jag är själv aktiv på Facebook och bloggar lite grann. Klart att jag önskat att jag hade fler läsare, men samtidigt har jag kommit på att jag, med mina vardagliga funderingar och berättelser om saker jag gör, bloggar mest för min egen skull. För att det ska komma ut och inte ta upp plats i min hjärna. Jag vill kunna spy ur mig elakheter utan att nämna namn eller avslöja källor. Det känns skönt! Men om jag hade annonserat ut namnet på min blogg, skulle antagligen flera av mina vänner och bekanta kolla den. Och det är väl ändå en väldigt stor risk att personer jag omtalar kommer att känna igen sig, kanske ta illa vid sig och kanske rent av tycker att jag är en konstig prick. Fast det tycker hälften redan.

Jag skruvar till verkligheten. Klart jag gör! För jag skriver inte enbart för att få ur mig saker. Jag skriver för att öva på konsten. Jag övar på att skriva för att roa, engagera och uppröra läsare. Skulle mina vänner och bekanta förstå detta? Är inte helt säker – vissa säkert, andra absolut inte.

Jag skriver också för att nå mitt innersta. För att försöka förstå vad som försigår på riktigt och kanske till slut lite tydligare se varför jag och folk omkring mig beter sig på olika sätt. Det är ganska självutlämnande, men för att det inte ska bli för mycket, väver jag in orden och resultatet blir flum för alla andra än mig. Jag knyter ju ihop orden i bloggen med tankarna i mitt huvud, men vet man inte om mina tankar så fattar man oftast inte ett jota.

Det är roligt att driva med förhållanden, kvinnligt – manligt, dryga ungar och perversa situtationer. Med en liten skruv på detta kan det uppfattas som jävligt elakt, utelämnande eller ibland som att jag har, inte en skruv, utan hela hjärnbalken lös.

Jag ser hur mina FB-vänner låter kanalen komma dem nära. Så nära att det blir naturligt att skriva om det mest privata. För de ser bara skärmen och tänker inte på hur många som sitter på andra sidan och helt plötsligt befinner sig inne i deras sovrum. Jag har börjat tycka detta är obehagligt. I tidigare situationer har jag med samma teknik haft kontakt med massvis med människor, men då har det varit personer inom en viss sfär. Vana vid mejlspråk, Internet och rent hyfs när det gäller den digitala världen. Men på FB finns alla. Därav missbruket, och det känns inte riktigt kul.

I stället för att bli mer öppen ser jag mig själv begränsa min kommunikation. Jag håller inne med saker, då den krets och de telefonsamtal jag tidigare använde i dessa lägen, inte finns på samma sätt längre. Jag sätter mig framför datorn som alla andra för att fylla i min status. Hindrar mig själv från att skriva det som jag verkligen känner, stoppar undan det och väljer något som jag halvhjärtat engagerar mig, som nummer två, tre eller fyra. Va! Vad är det?! Om alla går runt och gör så här så kommer det ju bli en kommunikation som är långt från mer ytlig än vad vi pratade om för tio år sen; smink för att skapa en hårdare yta och dölja det som inte önskades visas.

Vi delar med oss av en sekundär sinnesstämning och det är skrämmande! Den nya kretsen är ett beslöjat umgänge.

Det går säkert att vända, inte andra, men sig själv och sina egna val av kommunikationsvägar. Jag ska börja redan nu. Det blir väl en bok eller två…

You understand as far as your mind takes you. You see what you want to see and you can't see what you don't realize.

Vackra vinterbilder går inte att ta för många. Otroligt sken i vackra kontraster gör världen alldeles magisk. Även en stadsbild lyser upp och när det är väldigt tidigt finns det områden även i storstan som fortfarande är halvt slumrande. Ändå så fullt med liv på grund av allt vackert väsen. Det går att njuta av vintern. Känns som en seger.