jo update

Otroligt trött drog jag mig från jobbet strax efter fem. Hade tidigare mejlat Yves Rocher då jag inte fått någon bekräftelse på beställningen jag gjorde förra veckan. Men knappt en timme efteråt bzzzade det till i mobilen och det visade sig att idag var jag välkommen att hämta mitt paket!

Ännu mer glad över att det är sista gången jag behöver hämta på sunkstället totalt felplacerat och inte alls nära mitt hem. Tack Posten för att ni stänger företagscenter och lägger ut denna service på utlämningsställena. Innebär att vissa utlämningsställen lämnar - de som inte fixar mer avancerad verksamhet och service. De har ändå bara gjort det för att de får betalt, eller är det bara mina erfarenheter av ett enstaka utlämningsställe som skapar denna inställning. Förra gången jag var där tittade de inte ens på min beställningskod och pin, utan bara tog ett paket från hyllan och undrade "Detta här?"...

Så - med dubbel glädje men trött på ett sätt som inte kan beskrivas i ord, begav jag mig från jobbet. Självklart hade en olycka hänt på T-centralen så vi stod stilla ett bra tag. Sen gick det endast ett fåtal bussar till mitt avkroksbelägna utlämningsställe, stormen Xynthia piskade isig snö i mitt ansikte - men jag skulle ju hämta pakeeeet!

Till slut kom jag fram och efter att ägaren hade diskuterat färdigt med sin morbrors kusin och hans femtioelva barn, hade han tid att plocka fram vad jag var ute efter.

Med skinnväskan knappt kvarhängande på axeln, Daglivskasse med kvällens förnödigheter i vänstra handen och mitt Yves Rocherpaket under armen, började jag gå hemåt. Tänkte att någon buss kommer väl - jag kollar busshållplatserna allt efter som. Men nej. Det blev en lång, snöig, kall promenad. Med mjölksyra i axlar och armar kom jag äntligen hem och började snabbt slita upp paketet.

Nu tror ni att jag ska fortsätta med något fasansfullt om innehållet, men nej. Det var lyx. Det var rikedom. Satte igång direkt med rengöring och avslutade med peeling. I morgon går jag till jobbet med skimrande feja och en kropp skönt invävd i doftvatten. Det lät inte helt underbart - men det kommer det att bli!

Peeling med exfolierande frön, Soin Clarifiantgel cleaning mousse, Bronze Nature gel, Mimosa kroppslotion, Moisturizing handcream Arnica, Doftvatten Sunny Water, Mascara Black

Kelda har kommit med två nya soppor - Toscansk tomatsoppa och Skogsvampssoppa. Jag har tidigare ätit mig igenom hela sortimentet och hunnit bli rejält trött på allihopa. Gillar den milda tomatssoppan också, men den toscanska är fantastisk. Rejält med grönsaker gör den fyllig samtidigt som det är sting och lite hetta. Fisk- och skaldjursvarianten fungerar fortfarande utmärkt som bas när jag gör fiskgryta. Ett snabbt och enkelt knep när man inte har så mycket tid, eller helt enkelt inte orkar stå vid spisen.

Tips alltså: Soppa + frysta grönsaker samt extra fisk. Koka. Servera med ris.

 

 

Köttklister?!

Kan inte vara värre än en hel del annan skit som konsumeras...Men det låter onekligen äckligt och ingenting som jag kommer att testa. Till skillnad på hur jag brukar agera när nyheter poppar upp inom livsmedelsbranschen. Sitter just nu faktiskt med ett för mig nytt vitaminvatten.

Glacéau Vitamnwater Restore

Blandfrukt (b+kalium). Vitaminberikad dryck utan kolsyra med smak av blandade frukter.

"även vi har har blivit väckta av en trummande orch-armé innanför pannloben...idén till den här drycken föddes efter precis en sån morgon. den är begåvad med kalium och b-vitamin. släng i dig en flaska när du känner att det behövs. innehållet förvandlar inte orch-armén till skönsjungande alver...men det dämpar iallafall de värsta trumslagen (såvida du inte hånglade upp en lajvare kvällen innan)"

"30 må vara det nya 20, men grönt är definitivt det nya svarta. var vänlig återvinn flaskan."

Umami - den nya femte smaken

Såg på TV i morse att man har upptäckt en femte smak. Verkar vara besläktat med sötma och hittills tyder forskningen på att det är främst fri glutaminsyra som aktiverar umamireceptorn i smaklökarna. I Japan är det inget nytt, jag måste läsa mer om detta! Gör det ni också - på sajten Matmolekyler

Jag fick sova. Gud så skönt! Nu är jag alltså pigg och var på jobbet redan kvart i åtta. Började avverka de första kapitlarna på boken igår också. Tänkte att jag börjar med att skriva ner kort om olika episoder, för att senare gå in och spetsa till dem ytterligare. Känns bra att få ner det på pränt – just nu hänger de bara inne i skallen och stör all övrig verksamhet. Väl på papper (eller skärm ska jag väl säga, men det låter inte lika bra…) är det enklare att överblicka och jag kan lägga krut på att skapa ett konstverk =)

 

Ser fram emot Åsa Jinder och intervju om Lee Lozano i morgon på Moderna. Mingel med She Creatives, träffa lite nya inspirerande människor. Torsdag blir det prisutdelning och ytterligare mingel med förhoppningsvis lite folk från Svensk Form och tiden jag jobbade där.

Glömde salladen hemma och är redan hungrig. Inte bra…

Vaknade i morse och visste inte om jag befann mig i en dröm. Kanske jag under natten sökt mig till någon annan sorts dvala. Verkligheten dunkade i mitt huvud och samtidigt som jag frös under täcket så svettades jag. Allt snurrade. Jag hörde mobilalarmet långt borta. Det kom närmre. Jag valde att snooza. Jag blev allt mer närvarande. Medveten om att verkligheten hade blivit en annan. Världen ser inte längre ut som den gjorde nyss.

 

Overkliga verklighet. En skarp omvändning. En u-sväng skarpare än rakt bakåtbackning i full fräs. Så kanske man inte kan säga. Fast jo – jag gjorde ju det nyss. Och för mig är förklaringen solklar. En racerbackning är inte i närheten av den vändning mitt liv har tagit. Trasig och förvirrat oklar väljer jag att ligga kvar. Förnekar, men det håller inte. Min kropp är tung men jag tar mig upp ur sängen och in i duschen. Känns bättre? Nej.

 

Trycker i lurarna i öronen på väg ner till bussen. Stänger av och undrar hur jag ska ta mig igenom arbetsdagen. Avstängt läge. Känns inte som att det kommer att fungera. För det är en del som jag inte kan stänga av. Som påminner mig och inte låter mig förvrida bilden av min overkliga verklighet. Jag andas sorg, totalt förkrossad. En släng av panik infinner sig och speglar gårdagen. Om jag hade haft en gloria så hade den avgett en doft av torkade tårar. Och längs kinderna strömmar de bara jag låter mina tankar vidga sig något. Men det får räcka med mitt inre. Idag ska jag inte låta det bli något mer.

Jag stänger av det som går att stänga av – resten får jag ta hand om senare.

 

Jag har så många projekt som jag säger att jag ska starta, men sedan kommer jag inte mycket längre. Jag tänker dem. Uttalar dem. Men kör inte igång! Kanske är bättre än att verkligen starta, men sedan låta saker vila…i väntan på något, vad vet jag, jag ska sen…Påbörjade saker som inte får något avslut är ju otroligt frustrerande. På något sätt har jag ju ändå startat upp dessa projekt – i mitt huvud, i mina tankar, de finns med i min planering. Att gå omkring och ha massa lösa trådar blir till ett ständigt sus av otillfredställelse. Så jag börjar med att göra en lista.

 

• Sticka en väska av kläder jag tänkt göra mig av med. Blandade färger och material. Här ska det klippas och strimlas. Återanvändning – toppen!
• Plocka fram grundplaneneringen för boken. Skriva ett kapitel i månaden. Fler om jag har driv och det flyter. Det blir en skojig bok. Galna händelser och skruvade tankar.
• Skriva ihop ansökan och kontakta ev praktikföretag.
• Skriva ihop intresseansökan till företag som inte annonserat, men som jag vill jobba på.
• Friskis & Svettis med februarilönen. Till dess – promenera!
• Bära ner röd fåtölj till källaren.
• Köra igång med Wordpress och få ur Jakob material.
• Äta mindre kolhydrater. Äta mer fisk.

 

Den blev inte lång. Men tung. Kanske smyger in några lätta punkter bara för att vara övertygad om att få stryka…Fast det kanske är fusk…Tanken är ju trots allt att jag ska motivera mig. Lära mig att bestämma mig för en sak och sedan stå fast vid det. Inte svaja och byta åsikt eller komma med undanflykter. Inte säga att det inte är någon undanflykt för jag har ändrat mig och står för min nya åsikt. Inte bestämma mig för något annat istället för…Nu ska det här göras helt enkelt. Enkelt. Alldeles och så himla enkelt!

 

Jag tycker om listor. Jag gillar att stryka i listor. Hellre stryka än att bocka av. Jag tycker inte om bocken av någon anledning. Fult tecken. Tråkigt att bocka av, mycket roligare att stryka. Oj, vad det ska strykas framöver.

Jag befinner mig i total övertygelse.

Oj, oj vad det snöade. Hela dagen i tisdags och hela natten till onsdagen. Mysigt tyckte många. Hoppas jag kommer till jobbet tänkte jag. Bylsade på mig ordentligt med varma kläder, tjock jacka och neddragen mössa. Trixade mig fram på oplogad gata och ställde mig i folkmassan vid busshållplatsen. Ibland ska man ha tur – bussen stannade alldeles framför mig och öppnade dörrarna. Jag klev upp de två trappstegen som i stort sett var den enda ytan i hela bussen fri från fötter. Folk stod verkligen packade som sillar. De var typ tvungna att rikta mun och näsa upp mot taket för att kunna andas, annars hade luften i stort sett bara vandrat mellan olika lungor. Jag riktigt kände vilken syrefattig resa som låg framför mig. För jag skulle få plats. Det skulle finnas plats...bara för lilla mig. Blickade snabbt ut över plågade, beklämda och morgontrötta ansikten innan jag vänder mig mot busschauffören och briljant kläcker ur mig: ”-Är bussen full?”

 

Jag fick plats. Den enda på hela busshållplatsen, och därefter passerade bussen alla hållplatser hela vägen in till Slussen. Bussen var inte full. Det fanns plats...bara för lilla mig fanns det plats.

 

Jag tycker att det är lite märkligt. Kom på det bara sådär. Jag är själv aktiv på Facebook och bloggar lite grann. Klart att jag önskat att jag hade fler läsare, men samtidigt har jag kommit på att jag, med mina vardagliga funderingar och berättelser om saker jag gör, bloggar mest för min egen skull. För att det ska komma ut och inte ta upp plats i min hjärna. Jag vill kunna spy ur mig elakheter utan att nämna namn eller avslöja källor. Det känns skönt! Men om jag hade annonserat ut namnet på min blogg, skulle antagligen flera av mina vänner och bekanta kolla den. Och det är väl ändå en väldigt stor risk att personer jag omtalar kommer att känna igen sig, kanske ta illa vid sig och kanske rent av tycker att jag är en konstig prick. Fast det tycker hälften redan.

Jag skruvar till verkligheten. Klart jag gör! För jag skriver inte enbart för att få ur mig saker. Jag skriver för att öva på konsten. Jag övar på att skriva för att roa, engagera och uppröra läsare. Skulle mina vänner och bekanta förstå detta? Är inte helt säker – vissa säkert, andra absolut inte.

Jag skriver också för att nå mitt innersta. För att försöka förstå vad som försigår på riktigt och kanske till slut lite tydligare se varför jag och folk omkring mig beter sig på olika sätt. Det är ganska självutlämnande, men för att det inte ska bli för mycket, väver jag in orden och resultatet blir flum för alla andra än mig. Jag knyter ju ihop orden i bloggen med tankarna i mitt huvud, men vet man inte om mina tankar så fattar man oftast inte ett jota.

Det är roligt att driva med förhållanden, kvinnligt – manligt, dryga ungar och perversa situtationer. Med en liten skruv på detta kan det uppfattas som jävligt elakt, utelämnande eller ibland som att jag har, inte en skruv, utan hela hjärnbalken lös.

Jag ser hur mina FB-vänner låter kanalen komma dem nära. Så nära att det blir naturligt att skriva om det mest privata. För de ser bara skärmen och tänker inte på hur många som sitter på andra sidan och helt plötsligt befinner sig inne i deras sovrum. Jag har börjat tycka detta är obehagligt. I tidigare situationer har jag med samma teknik haft kontakt med massvis med människor, men då har det varit personer inom en viss sfär. Vana vid mejlspråk, Internet och rent hyfs när det gäller den digitala världen. Men på FB finns alla. Därav missbruket, och det känns inte riktigt kul.

I stället för att bli mer öppen ser jag mig själv begränsa min kommunikation. Jag håller inne med saker, då den krets och de telefonsamtal jag tidigare använde i dessa lägen, inte finns på samma sätt längre. Jag sätter mig framför datorn som alla andra för att fylla i min status. Hindrar mig själv från att skriva det som jag verkligen känner, stoppar undan det och väljer något som jag halvhjärtat engagerar mig, som nummer två, tre eller fyra. Va! Vad är det?! Om alla går runt och gör så här så kommer det ju bli en kommunikation som är långt från mer ytlig än vad vi pratade om för tio år sen; smink för att skapa en hårdare yta och dölja det som inte önskades visas.

Vi delar med oss av en sekundär sinnesstämning och det är skrämmande! Den nya kretsen är ett beslöjat umgänge.

Det går säkert att vända, inte andra, men sig själv och sina egna val av kommunikationsvägar. Jag ska börja redan nu. Det blir väl en bok eller två…

You understand as far as your mind takes you. You see what you want to see and you can't see what you don't realize.

Vackra vinterbilder går inte att ta för många. Otroligt sken i vackra kontraster gör världen alldeles magisk. Även en stadsbild lyser upp och när det är väldigt tidigt finns det områden även i storstan som fortfarande är halvt slumrande. Ändå så fullt med liv på grund av allt vackert väsen. Det går att njuta av vintern. Känns som en seger.

I år bestämde jag mig för att stanna i Sthlm över julen. Jag har inte haft någon större ork att engagera mig i några festligheter, såg faktiskt inte en enda lucia. Men visst, julafton är ju julafton och ett tillfälle för god mat och party. Och just det var en av helgens höjdpunkter. God mat. Alltså ingen julmat =)

Hummer och krabba inhandlades i onsdags och klockan två på julafton inledde vi med en mysig champagneskål hos Mona med bekanta. Skaldjuren avnjöts senare hos J:s mamma i Bromma tillsammans med ett mycket gott Riesling. Efter champagneskål även där. På kvällen samlades vänner hos andra bekanta och det lika trevligt som alltid.

Juldagen blev väldigt soft och nu är det redan Annandagen. Ska snart bege mig till B där J och några andra har slutit upp efter en eftermiddag på Solvalla. Inget för mig, tror jag, fast det är klart - hade säkert varit en upplevelse bara för att ha varit där och sett ståhejet. Det verkar som att de alla gick med plus, så jag förväntar mig glada miner.

Fler bilder kommer, men tills dess bjussar jag på morgonutsikt i vintertid.

Nu har jag äntligen fått in min soffa i lägenheten. Sa till grabbarna som skulle hjälpa mig att den var jääättelätt och att det skulle gå på en timma. Hrm. Hade glömt att jag har en väldigt trång och speciell entré in till vardagsrummet. Eller - det enda rummet i lägenheten faktiskt. Den gick inte heller in i hissen. Jag bor på 8:e våningen. Men dessa underbara pojkar släpade upp soffan, testade typ tio olika sätt att få in soffan, innan jag ringde på hos grannen för att låna en skiftnyckel så att vi kunde skruva av armstöden. Till slut kom vi på att vi känner en snubbe i grannhuset som faktiskt har verktyg för just sånt här. Ja, ja - nu är den inne och den är fiiiin! Dessutom ett plus eftersom jag får besök hemifrån till helgen och har nu en sovplats som är jätteskön! Välkommen Mats - du får helt enkelt introducera min soffa, om jag själv inte, av ren egoanledning, bestämmer mig för att slagga där i natt. Jo - så får det bestämt bli.

Och morgondagen har väldigt mycket intressant att eventuellt leda till. Keep your thumbs säger man säkert inte, men ni fattar! Jag kör på det som är och finns. Vill att de ska vilja ha mig, men vad kan jag göra mer än att vara jag? Fixar inte trix och sånt - jag vill ha jobbet och jag tror stenhårt på att de vill ha mig. Så - wish me luck!

Vaknade vid niotiden idag och var helt på det klara med att jag skulle ut och promenera. Fixade en kopp kaffe och satte på min morgonkompis TV4. På något underligt sätt hamnade jag på sidan med täcket uppkorvat runt kroppen och i ett vips så valde jag helt enkelt att somna om.

Vaknade till en repris av Efter 10. Varför har man repris på ett program som ligger inlagt på den sändningstiden? I alla fall så blev jag hundra procent klar över vilken programledare jag tidigare försökte erinra mig om. I ett samtal om just programledare hade jag en bild av en, utan att komma på vem det var. Det var otroligt frustrerande och irriterande, eftersom den här programledaren inte lät sina gäster komma till tals överhuvudtaget. Och nu kom jag på vem det var.

Malou så klart. Hon ställde en fråga, och i samma stund som gästen skulle svara fortsätter hon med en ny fråga! När gästen istället försöker svara på den, eller tillföra någon sorts information, då fortsätter Malou med något annat hon antagligen tyckte var viktigare just då. Jag kastade nästan kaffekoppen på TV:n till slut. Hon och hennes program blev helt plötsligt till och med sämre än Förkväll!

För ni har väl sett Förkväll?! Det är helt pinsamt. Eller så finns det en tittarskara för detta - smal och inriktad på bara just detta program, men programledarna är usla! Vi pratar Yvonne Ryding, Carin da Silva och Elisabeth Höglund. Gud - det är såååå dåligt. Men Efter 10 med Malou är sämre. Om hon nu inte har tid att vänta på svaren på de frågor hon ställer, kanske hon ska sluta pladdra och välja ut några få, viktiga och informativa? Jag svimmar, så dåligt!

I helgen hade vi extremt härligt pepparkaksbak hemma hos Jan och Tina.
Detta året hade Jakob planerat Eiffeltornet, förra året var det Globen och
året innan Burning Torso (Ja - det skulle ha varit Turning Torso så klart,
men det började ju brinna efter vissa olyckligheter...) Bilder på den vackra
skapelsen kommer inom kort...

Bild 1: Peo och Mona - så vackra, eller hur! Bild 2: Männen dekorerar
Bild 3: Världens trevligaste par, Jans dotter Sofia med Martin

Idag bakas det. Ska på pepparkakshusbaksfest, fast alla får inte vara med på bakningen. J är självutnämnd bakmästare och detta året blir det Eiffeltornet. Förra året blev det Globen och året innan Turning Torso. Som blev Burning Torso efter att någon smått obetänkt valde att tända ett värmeljus vilande på bomull inne i skapelsen.

Jag bakar alltså på egen hand för att förnöja värdinnan och gäster med något som kan avnjutas under kvällen. Kunde inte välja, så det blev både sega saffranssnittar och vetekaka med äpplen, kanel och nötter. Vetekakan blev gigantisk och dessutom fick jag en lite mindre att ta med mig på julafton och en fin längd att kunna plocka fram från frysen vid oväntat fikabesök. Det var verkligen inte igår det fanns hembakat att stoltsera med!

Dessutom gör jag en grönsakspaj med ädelost som också får följa med på kalaset. Det bjuds visst bara på korv, och det äter ju inte jag. Det funkar ju inte att gå på fest och förvänta sig att de ska ha fixat något till mig bara för att jag är lite special med krubbet! Och förhoppningsvis vill fler smaka, det är jag faktiskt helt övertygad om. Nu ska den in i ugnen i 45 minuter, och under tiden tänkte jag fräscha till mig och klä mig i min röda klänning med vita prickar och volang. Passar fint en kväll som denna! Bildbevis:

Häromdagen såg jag ett program på TV om barn som tränar och övar väldigt mycket för att nå ett högt mål. Var det Kvällsöppet kanske? I alla fall. Jag är ett av dessa barn som har varit gudabegåvad. Jag tävlade i optimistjolle - låg på NM-plats, jag var duktig elitgymnast - inte nationellt men lokalt...Jag fick pris för bästa idrottstjej i nian. Jag var  bra på de flesta sporter. Bandy, basket, pingis (med i skollaget), badminton, fotboll (mest snabb), friidrott (fick tävla i alla grenar)...Men de sporter som jag var mest framgångsrik i var segling och gymnastik.

Har kommit fram till i efterhand att jag älskade att utöva sporterna, men hatade egentligen att tävla. Det var med ångest i hjärtat som jag låg framför startlinjen med optimistjollen. Var det tur rakt av att jag var så jävla bra? Själv känner jag att jag liksom bara hamnade där, bland de tre första. Visste inte hur det hände. Jag bara gick bra. Fast jag hade en mycket äldre båt än alla andra. Jag hamnade på elitläger. Vad skulle jag prata med de andra om? De som bodde i fina villor med föräldrar som var advokater, läkare, jurister eller fastighetsägare? Jag som kom från lilla Nättraby med en mamma som banktjänsteman och en pappa som elektriker. Vad hade jag att komma med. Inte så att de andra pratade om sina hemmasituationer, men det liksom låg i luften.

Jag kände mig osäker. Liten. Och värdelös. På lägrena. Men på tävlingarna gick det fortfarande bra. Fast pressen var nästan outhärdlig. Och då var det inte min pappa som pressade mig. Det var jag som pressade mig själv. För vad jag gillade med allt det här var att jag fick uppmärksamhet. Jag var bra. Fick priser. Och det var inte förväntat. Jag tror att jag pressade mig själv till att hålla på med dessa elitidrotter enbart för att jag fick uppmärksamhet. Jag har aldrig egentligen brytt mig det minsta om ifall jag är bäst på något el inte.

Samma sak i skolan. Vi var kanske tre eller fyra elever som tävlade om vem som var bäst. Vem som fick högst poäng på proven. Men i grunden sket jag ganska starkt i om jag hade ett poäng mindre än Ditte, eller Mattias, eller Madeleine. Jag visste ändå att jag var bra. Så - ingen har pressat mig. Men ingen har frågat mig vad jag tyckte var roligt. Alla tog för givet att när någonting går bra, så gillar man det. Då är det kul. Så är det inte.

När jag slutade segla kändes det som en befrielse. Jag sökte någon typ av ursäkt för det, och jag vet inte hur det blev.  Tror att det var på grund av strömmar när vi tävlade i Malmö, som gjorde att jag tappade 30 båtar på sista kryssen. Låg fortfarande på NM-plats, men valde att avsluta allt. Dessutom var jag nästan 15, då skulle man byta till e-jolle. Jag vägde kanske 43 kg och skulle inte ha en chans om jag bytte upp mig i båt. Så det accepterades. Skönt.

Summering av detta, efter att ha sett programmet på TV om hur mycket man får låta sina barn träna - glöm inte att när man är barn, så är det inte alltid man själv vet varför man gör det. Om någon hade frågat mig då så hade jag också sagt att jag tyckte det var kul. Och bara kul. Men så var ju inte fallet. Även om mina föräldrar inte pressade mig, så kände jag ändå en press eftersom jag råkade vara duktig och bra på så himla många idrotter. Det är inte detsamma som att man tycker det är kul. Men som barn får man uppmärksamhet - och då blir det något man måste fortsätta med. Men - ingen frågade mig någonsin om jag tyckte det var roligt. Många kanske tycker det är roligt. Men jag vill bara påtrycka - fråga. För uppmärksamheten kan ta över, och i slutändan kanske verkligheten kommer fram. Barn har inte förmågan alltid att se vad de tycker om eller inte. Om det inte ifrågasätts.

Jag var det perfekta barnet under skoltiden. Och sen? Klara mig själv? Utan mål och riktlinjer från idrottens regler. Blev jättesvårt och fuckade upp hela min självstruktur.

Summering: Tänk på att barn inte har samma insikter som vuxna. Lätt att tro att deras beslut är deras egna, men ifrågasätt och kolla av. Duktig är inte samma sak som att må bra. Underskatta inte ett barns personlighet.

Jag var där. Insöp miljön och kände ännu mer att jag tog rätt beslut tidigare i veckan. Även om detta företag kommer att ha en utgallring och återkoppla för intervju nr 2, så har jag tagit rätt beslut. Jag vill ha detta jobbet. Arbetsplatsen passar mig perfa! Jag kunde ju inte göra annat än att vara den jag är, berätta vad jag tycker och försöka få dem att inse att jag är speciell. Så - let's see. De som anställer mig kommer att bli nöjda, då jag söker mig till platser som jag vill vara på. Som jag känner gemenskap med, som jag ser utvecklingsmöjligheter hos. Om de bara visste hur mycket som finns bakom den ibland försiktiga framtoningen, som jag förbrilt försöker omvända till outgoing power-girl-thing...men det är ju inte jag. Jag är power-girl när jag hamnar till min rätt. Sorgligt att jag inte kan koppla på den i förväg. Men de som känner och vet, känner och vet. Det är dessa personer och företag jag måste träffa...och bemöta. Shooot!

Det är lätt att hamna i en bubbla när man är arbetslös. Jag gjorde det efter hemkomsten från Gran Canaria. Inga intressanta jobb att söka, samtidigt som jag hade lite deltidsuppdrag att underhålla mig med. Men så sa någon något. Något som fick mig att verkligen tänka efter. Något som i det stora hela handladeågon om att jag hade förändrats, tappat gnistan, inte var som jag brukade vara. Oengagerad. Inte lust till någonting. Och hade jag kul? Kände jag stimulans? Ville jag detta? Nej, verkligen inte.

Så - inte bara hittade jag minst 15 jobb som såg intressanta ut. Jag rensade ut alla gamla kläder. Julpyntade lägenheten. Gick på Wordpress-seminarium. Ringde gamla vänner som jag inte hört av mig till på jättelänge.

Och så hamnade jag på en intervju. Och så fick jag jobbet. Men samma dag ringde ett företag där jag sökt en väldigt intressant tjänst dagen innan. Jag tackade nej till det första jobbet då jag kände att jag under inga omständigheter kunde låta någonting hindra mig från att gå på den intervjun. Jag kunde inte börja den dagen som önskats på det jobbet jag fick. Det var till en början ett svårt beslut, men när det väl var taget kändes det bara bra.

I morgon gäller det. Go! 

Oj, det var sá längesen jag skrev. Nu sitter jag pa en dator utan svenska sista bokstäverna, det fár vara ok. Skulle vara har tva veckor pa semester. Min syster fyllde 30 och hon bor har. Fick erbjudande om att stanna och jobba lite extra pa en restaurang som ar svenskägd. Jag körde pá det, och nu áker jag hem i slutet av oktober.

Jag fich chansen att ta del av syrrans liv med 2-áriga Neo. Helt underbart. I kváll har jag varit barnvakt för första gángen - det gick bra, men han vägrade äta nágot annat an snacks, oliver och choklad. Somnade runt 23 och undrade fortfarande var mamma o pappa var. "Kommer snart" var min standiga kommentar - och han köpte den.

Har byggt tágräls, lekt med lego, ritat teckningar...men mest av allt dansat och lyssnat pa Mora Träsk. Mer motion än jag fàtt pà länge...

Dessa veckor har varit fantastiska. Saknar verkligen syster i mitt liv hemma. Jobbar lite pá krogen, men det känns mer som förlängd semester anyways.

Kommer att skriva mer...

Hörs!!

...men jag lever ändå...Sjöng Tommy Körberg så fint på Mosebacke för några veckor sedan när jag besökte Cornelisdagen. Senare lämnade jag samma tillställning då Nina Ramsby envisades med rätten att kalla vår älskade viskonstnär för Cornelius...aj aj, jag får ont i kroppen bara av att skriva det. Det var till på köpet inget misstag, hon hade typ alltid sagt så och nu tyckte hon att vi skulle skoja och skratta åt detta när hon hälsade till Cornelis mot skyn med blicken höjd och de pinsamma orden  "Cornelius - vi vet att du heter Cornelis..." Ja, då då. Då heter han det och inget annat. Själv förstår jag inte hur Nina Ramsby har kommit att bli höjd till skyarna. Jag gillar henne inte alls.

Till titeln på detta blogginlägg då. Fattig bonddräng har jag blivit nu som arbetslös. Efter två månader och en massa pappersexercis fram och tillbaka mellan mig, a-kassan och tydligen a-kassans inscanningskontor, har jag ännu inte fått ut en krona. Jag har betalat pengar till fack och a-kassa sen jag började jobba vid 17 års ålder. Jag har jädrans i mig rätt till att få ut ersättning från denna försäkringen!

Förutom att söka jobb om dagarna ser jag till att uppdatera mig via http://www.gratisistockholm.nu/. Det finns en hel del gratis att göra i Stockholm, och nu pratar jag inte om sopplunch, kyrkokonserter eller tillsammans-stav-vandring. Kolla själva - och ta för

Singoalla har kommit med en ny smakvariant. Min slutsats är enkel. Gillar du lakrits så gillar du Singoalla lakrits också. Hur svårt kan det vara? Jag älskar lakrits, men föredrar den ren. Utan kex alltså. Lakritsglass kommer faktiskt också högre upp i poänglistan. Men kexen är ganska spännande och fyller rätt och slätt en funktion när man vill ha lite variation på kaffepausen. Det blir en trea av fem. Tror inte den blir långvarig dock - känns som en tillfällig gäst. Men väl värd att testa!