Den nya kretsen – ett beslöjat umgänge
Jag tycker att det är lite märkligt. Kom på det bara sådär. Jag är själv aktiv på Facebook och bloggar lite grann. Klart att jag önskat att jag hade fler läsare, men samtidigt har jag kommit på att jag, med mina vardagliga funderingar och berättelser om saker jag gör, bloggar mest för min egen skull. För att det ska komma ut och inte ta upp plats i min hjärna. Jag vill kunna spy ur mig elakheter utan att nämna namn eller avslöja källor. Det känns skönt! Men om jag hade annonserat ut namnet på min blogg, skulle antagligen flera av mina vänner och bekanta kolla den. Och det är väl ändå en väldigt stor risk att personer jag omtalar kommer att känna igen sig, kanske ta illa vid sig och kanske rent av tycker att jag är en konstig prick. Fast det tycker hälften redan.
Jag skruvar till verkligheten. Klart jag gör! För jag skriver inte enbart för att få ur mig saker. Jag skriver för att öva på konsten. Jag övar på att skriva för att roa, engagera och uppröra läsare. Skulle mina vänner och bekanta förstå detta? Är inte helt säker – vissa säkert, andra absolut inte.
Jag skriver också för att nå mitt innersta. För att försöka förstå vad som försigår på riktigt och kanske till slut lite tydligare se varför jag och folk omkring mig beter sig på olika sätt. Det är ganska självutlämnande, men för att det inte ska bli för mycket, väver jag in orden och resultatet blir flum för alla andra än mig. Jag knyter ju ihop orden i bloggen med tankarna i mitt huvud, men vet man inte om mina tankar så fattar man oftast inte ett jota.
Det är roligt att driva med förhållanden, kvinnligt – manligt, dryga ungar och perversa situtationer. Med en liten skruv på detta kan det uppfattas som jävligt elakt, utelämnande eller ibland som att jag har, inte en skruv, utan hela hjärnbalken lös.
Jag ser hur mina FB-vänner låter kanalen komma dem nära. Så nära att det blir naturligt att skriva om det mest privata. För de ser bara skärmen och tänker inte på hur många som sitter på andra sidan och helt plötsligt befinner sig inne i deras sovrum. Jag har börjat tycka detta är obehagligt. I tidigare situationer har jag med samma teknik haft kontakt med massvis med människor, men då har det varit personer inom en viss sfär. Vana vid mejlspråk, Internet och rent hyfs när det gäller den digitala världen. Men på FB finns alla. Därav missbruket, och det känns inte riktigt kul.
I stället för att bli mer öppen ser jag mig själv begränsa min kommunikation. Jag håller inne med saker, då den krets och de telefonsamtal jag tidigare använde i dessa lägen, inte finns på samma sätt längre. Jag sätter mig framför datorn som alla andra för att fylla i min status. Hindrar mig själv från att skriva det som jag verkligen känner, stoppar undan det och väljer något som jag halvhjärtat engagerar mig, som nummer två, tre eller fyra. Va! Vad är det?! Om alla går runt och gör så här så kommer det ju bli en kommunikation som är långt från mer ytlig än vad vi pratade om för tio år sen; smink för att skapa en hårdare yta och dölja det som inte önskades visas.
Vi delar med oss av en sekundär sinnesstämning och det är skrämmande! Den nya kretsen är ett beslöjat umgänge.
Det går säkert att vända, inte andra, men sig själv och sina egna val av kommunikationsvägar. Jag ska börja redan nu. Det blir väl en bok eller två…
