...bara för lilla mig
Oj, oj vad det snöade. Hela dagen i tisdags och hela natten till onsdagen. Mysigt tyckte många. Hoppas jag kommer till jobbet tänkte jag. Bylsade på mig ordentligt med varma kläder, tjock jacka och neddragen mössa. Trixade mig fram på oplogad gata och ställde mig i folkmassan vid busshållplatsen. Ibland ska man ha tur – bussen stannade alldeles framför mig och öppnade dörrarna. Jag klev upp de två trappstegen som i stort sett var den enda ytan i hela bussen fri från fötter. Folk stod verkligen packade som sillar. De var typ tvungna att rikta mun och näsa upp mot taket för att kunna andas, annars hade luften i stort sett bara vandrat mellan olika lungor. Jag riktigt kände vilken syrefattig resa som låg framför mig. För jag skulle få plats. Det skulle finnas plats...bara för lilla mig. Blickade snabbt ut över plågade, beklämda och morgontrötta ansikten innan jag vänder mig mot busschauffören och briljant kläcker ur mig: ”-Är bussen full?”
Jag fick plats. Den enda på hela busshållplatsen, och därefter passerade bussen alla hållplatser hela vägen in till Slussen. Bussen var inte full. Det fanns plats...bara för lilla mig fanns det plats.
