jo update

Idag måste ha varit årets kallaste dag. Nordanvinden lät sig inte motas ens en gnutta av ullig halsduk och nerdragen mössa. Nej, den hittade sin väg rakt igenom min kropp och valde att plantera sig i både blodådror, hjärta och benmärg. Men det var ett vackert ljus och solens strålar var fina, dock med borttappad förmåga att värma upp luften ett par grader.

Små, små, pyttesmå snöflingor yrde omkring i tidig morgontimma och jag satte en vindpust i halsen så att jag fick hicka när jag klev upp från Hötorgets tunnelbana på väg mot morgonseminariet på Berghs.

Interaktiv kommunikation med vikt på sociala medier och hur företag kan stärka sitt varumärke via alla nya mediekanaler. Mycket intressant och inspirerande. Det är synd att det ska kosta pengar att gå på Berghs. För jag har inga.

Promenaden över Skeppsholmsbron var inte i närheten av att vara mysig, men väl framme vid Prästgården avnjöt jag min grönsaksjuice och en saftig blodapelsin. Sen var det fullt kör. Det är märkligt hur allt oftast sammanstrålar och kommer på en och samma gång. När jag har lite för mycket att göra dyker det alltid upp något extra så att det blir alldeles för mycket att hinna med på avsedd tid. Jag känner mig ganska stressad helt plötsligt och har svårt att se att jag ska kunna koppla av, vilket var tanken med min resa till Karlskrona den kommande helgen. Vi får väl se hur det blir med det.

Hur kan man nästan försova sig? Hörde en kille på radion idag som sa att veckan började okej, men att han nästan försov sig. Hur då?

Smygvaknade han bara lite och råkade se att klockan var ganska mycket och att det var bäst att stiga upp?

Eller vaknade han och märkte att han hade glömt att ställa klockan, och menade att om han inte hade vaknat då, så hade han troligtvis försovit sig?

Eller snoozade han sex gånger i stället för en, och blev så sen att han inte hann med alla sina morgonritualer och därmed hann i tid till jobbet men eftersom han fick offra en del grejer ändå tyckte att det var en viss försovning?

Jag försov mig inte i morse. Jag snoozade fler gånger än jag var medveten om. En aktiv handling, om än i ett halvsovande tillstånd, måste ändå ses som en handling utifrån ett val. Oavsett halvsovande eller vaken. En handling är en handling, och den väljer man. Har jag hört. Någon sa att det var så. Om det sen sker under sömn eller annat omtöcknat tillstånd spelar ingen roll. Sa någon. En handling är ett val. Som bara du står bakom. Som en försovning. Du hade antagligen valt att inte ställa klockan. Undermedvetet kanske. Eller medvetet utifrån ett val. Som ledde till en handling. Tycker ni jag svamlar? Försöker bara förstå.

...kom idag. Jag söker jobb för fulla muggar och de flesta börjar i nuläget bli klara med sina genomgångar av ansökningar. Jag fick alltså mitt första nej med orden att det är många som har sökt och jag är inte en av dem de har valt att gå vidare med. Suck, fast ändå stort hopp till resterande cirka femton företag. Det var i alla fall inte den tjänsten jag allra helst hoppades på, vilket kan ses som en liten tröst. Konstigt nog så är jag inte direkt arbetslös. Det känns bara som att det inte kommer in så mycket lön för mödan just nu vilket jag i och för sig vet anledningen till. Jag skulle vilja kalla det investering för framtiden. Just det. Det är det jag gör. Investerar. 

I lördags mötte jag upp Sammi på Söder och snart anlände även Alex.
Härligt att ses över ett par öl efter lång tid. Vi hade otroligt trevligt!

Så har det fraktats tonvis med snö till slottsbacken i Stockholm. För en skidtävling. Lastbilar har hämtat lassvis med vitt puder som sedan har dumpats och bearbetats, med följden av ett trafik-tok-kaosat Stockholm orsakat av dagens miljömissbrukande event. Själv fick jag gå till Slussen, vilket i och för sig var en positiv effekt av detta galenskaperi. En vackrare dag var längesedan jag upplevde, och trots att jag mestadels har suttit inne idag, så har solen genom fönstret gjort mig barnligt glad och vårigt uppsluppen sen tidig morgon.

När jag som sista "måste-göra" innan jag gick i morse drog upp persiennerna i sovrummet och lade blicken på termometern för att bedöma halsduk och kofta eller bara mössa eller kanske inget av det, svarade den med att peka på arton grader. Arton grader - visserligen sitter mojängen i ett vindstilla och solgassande balkongläge, vilket inte alls kändes relevant utan liksom bara inte spelade in överhuvudtaget. Arton grader tänkte jag och slängde mig glatt ut utan några vinterattiraljer alls.

Det var inte så varmt. Men inte så kallt heller faktiskt. Och vem står inte ut med att frysa lite när solen skiner och näsan i alla fall får en vårdos av den kommande härligheten?

Promenerade nerför Valhallavägen till Birger Jarlsgatan och nådde Norrmalmstorg. När jag kom ner till Grand Hotel och blickade mot Skeppsholmen var det så strålande vackert att jag redan då visste att jag skulle vara lycklig hela dagen.

Och det var jag. Tills jag skulle hem och jag insåg katastrofarrangemanget, som givetvis gått mig alldeles förbi. Bortsett från dum skidåkning på slottsbacken, så blev detta årets än så länge finaste dag. Hur tänkte de egentligen? Men nu är våren verkligen på gång. Min protestinhängning av vinterjackan gav resultat.

Härliga sol - välkommen. Stanna nu din lurifax och sluta spela svåråtkomlig. Det är här du ska vara. Med mig.

Gjorde ett test för att se om jag passade som infospecialist.
Svaret jag fick:

"Vi tror inte att du passar som infospecialist. Har du funderat på att bli webbredaktör?"

Då ställer jag mig frågan om jag är så färgad av mina dagliga sysslor och så
inrutad att jag svarat utefter min position idag, eller om jag faktiskt har hamnat rätt?

Till exempel på frågan: Vad är viktigast för dig?
Med svarsalternativen:

- jobba kreativt och varierande
- jobba med information och organisation
- ord och text
- jobba i IT-miljöer med kommunikation

Så svarade jag  jobba kreativt och varierande, fast alla andra alternativen är också
av stort intresse och vikt. Hrm...kommunikations- och informationssvängen är så
bred och alla inriktningar överlappar varandra. Det mesta är både kul, intressant
och inspirerande. Men jag har mycket kvar att lära som webbredaktör, ett nytt
företag ger en ny vinkel och jag tror jag kan jobba länge med detta utan att tröttna!
Och inte bara utan att tröttna - utan självklart samtidigt med engagemang!

Lika viktigt. Viktigt, viktigt!

Jag gillar min lägenhet. Faktiskt. Fast det finns massa minus också.
Som med allt annat. Just nu så överväger de positiva sakerna, och det är
väl också därför jag inte skarpt letar efter något annat.

- litet. alldeles för litet.
- trångt. helt galet trångt.
- kan inte bjuda hem folk. vilket är bland det trevligaste jag vet.
- något omständigt att ta sig hit. inte jätte. men tillräckligt. inte tidsmässigt. men inte smidigt.
- slitet. suger energi ur mig att det känns slitet. gammalt kan ge känsla. slitet gör mig trött.
- inte mitt. inget eget.
- ingen butik nära. bara en kiosk som är dubbelt så dyr jämfört med vanliga ica till exempel.

+ billigt
+ billigt
+ billigt
+ bra kommunikationer. ett byte för mycket, men det går alltid att ta mig hem.
+ fin miljö. sjöutsikt och fin natur.
+ lugnt område
+ jag hyr så länge jag vill. vet att jag inte måste lämna helt plötsligt

Billigt får tre egna + för det väger tyngre än något annat innan jag har en fast anställning med
en lön att leva bra på. Så jag överdriver inte när jag säger att plusslistan väger tyngre.

Men jag längtar efter en lya som jag kan rå om på riktigt. Som jag kan inreda. Som jag kan
bjuda hem vänner till. Som jag kan erbjuda övernattning i så att vänner och familj kan
komma och hälsa på. En lägenhet som blir härligt fräsch när jag städar den. Som jag kan
möblera om lite smått och njuta av en positiv förändring.

Där jag kan ha en plats för spegeln som funkar både när det är ljust och mörkt och slippa
flytta när jag ska sminka mig efter mörkrets infall. Där jag får plats med ett bord och stolar
och kan ha en stor skål med citrusfrukter bara för att de är vackra. Ett ställe med tillräckligt
många uttag så att jag inte behöver massa portabla förlängningssladdar som måste dras
ut och om och flyttas beroende på vad jag ska göra.

En lägenhet som jag vill vara i tillräckligt ofta för att inte behöva slänga maten i kylskåpet
när jag kommer hem bara för att jag har haft något bättre ställe att vara på.

Jag vill ha en sån lägenhet. Men först ska jag hitta ett jobb som gör det möjligt.

Sen är ni välkomna. Då blir det middag. Tillagad i ugn. Då är ni välkomna.

Hem till mig.

Det är jobbigt när ens nära har det jobbigt och är långt borta.
Inte för att det alltid finns så mycket att säga som kan hjälpa,
men det svider i mitt hjärta att inte bara kunna finnas där och kramas.
Det jag saknar mest av allt i livet är just närhet till de som står mig närmst.
Jag tycker livet är för kort för att vi ska befinna oss så långt ifrån varandra,
och tänker mycket på vad jag ska göra åt saken.

Just nu är mina tankar hos min syster och hennes hjärta är hos mig.
Mitt hjärta är hos henne och jag hoppas att hon känner det.

Inga ord i världen kan förklara min kärlek, saknad och omtanke för henne.
Men ni som vet känner. Och behöver inga ord.

Älskar dig och saknar dig så jag nästan brister.
Du är alltid med mig - i min fysiska och andliga själ.
I mitt hjärta.

The more of me I give to you
The less is left of me for myself
Stop giving. Start keeping.

Idag hörde jag en låt med Djävul som extremt påminde om en gammal Sinn Fenn-låt. Fast mycket sämre. Så otroligt irriterande att jag inte kan komma på vad den heter - jag har körslingan i öronen, men inte texten. Det uppstod en tragisk känsla i hela rummet (lägenheten då, eftersom den är ungefär så stor som det enda rum jag har...) och jag blev verkligen besviken. Nu vet ju inte jag, eftersom flera av musikerna i Djävul (som är ett band från Karlskrona) varit med i Sinn Fenn (som är ett före detta band från Karlskrona), om det är meningen att de på något sätt ska föra bandet vidare fast under annat namn. Om så är fallet är det nästan ännu mer tragiskt att göra en rip over på sin egen låt? Jag känner mig alldeles splittrad, och tycker mest neeej.

Tills jag kommer på titeln på Sinn Fenns original håller jag inne med Djävuls också.

Idag har jag över huvud taget kännt mig konstigt skev. Det är väl det som folk brukar förklara med att vakna på fel sida. Arg och irriterad har jag i och för sig varit de senaste veckorna. Senast igår lät jag det gå ut över en stackars skolklass som åkte samma buss som jag på morgonen till jobbet. Ja, de skulle givetvis inte till jobbet utan antagligen till Moderna museet där de har någon typ av barnanpassad operateater. Så fort vi lämnade hållplats Östasiatiska museet (och jag fattade så klart att ungarna skulle av vid Moderna som jag) så hängde jag på stanna-knappen. Kände mig bra nöjd över att tänka hur gärna flera av de små glinen hade velat vara den som fått trycka på knappen. Rent elakt. Fy och usch på mig. Men va' roligt...

Såg ett program på TV om en lärare som lät barn skriva poesi som sedan samlades till en bok. Så här skrev en liten kille:

På lågstadiet blir man kär
På mellanstadiet blir man ihop
Sen så gifter man sig
Sen får man barn
Och sen så skiljer man sig

Vilken insiktsfull liten människa...

Det är verkligen förskräckligt när dagen börjar som min gjorde idag. Trött.
Tittar ut och till min fasa har den igår så torra asfalten täckts av blöt snö.
Luften är grå och vitsuddig av flygande blötkalla flingor. Buuhh!
Första strumporna - hål. Av med dem. När jag tar första sippen på kaffet hade det hunnit kallna.
Tar fel foundation och lyckas knappt få bort den stinkande kärringdoften (varför har jag sparat detta felköp?) och jag känner hur den kommer att hänga kvar hela dagen och så småningom ge mig eftermiddagshuvudvärk. Men det dröjde inte länge innan jag istället fick morgonhuvudvärk då jag hör det fasansfulla ljudet av borr.

Jag verkligen hatar det ljudet, blir fullkomligt stressad bara inom några sekunder. Skulle kunna skrika högt, och det gjorde jag samtidigt som jag gav toalettdörren en spark. Aj - skulle ha tagit på mig skorna innan.
Så småningom kommer jag ut i hissen bara för att upptäcka lappen. Därför borrar de! Det är idag de ska komma och installera ventilationsutrustning och jag skulle ha lämnat min nyckel i postfacket i grannhuset. Totalt missat!
Tillbaka och stoja runt efter extranyckeln. Så äntligen. På väg mot en antagligen kaosfylld fortsättning på dagen.

Puuhh...

Kände jag var tvungen att säga att jag mår bra och att det jag har skrivit inte handlar om mig. Jag analyserar. Och jag gör det gärna i jag-form. Jag är stressad. Men inte illa stressad. Så ha det i tanken - det kommer att hamna mycket på min blogg som kan tänkas vara något som jag är utsatt för. Men det är mitt sätt att skriva och mitt sätt att försöka förstå. Andra. Kanske ibland mig själv, men ofta en skildring av andras situation.

Jag konsumerar inte bara det jag tycker om eller det som jag står för. Jag konsumerar böcker, filmer, åsikter från människor som jag är intresserad av att förstå. Märkligt hur svårt det är för folk att haja det.

Många anser det konstigt att läsa en bok med syftet att förstå någon annan. Men så funkar jag. Det är bara ett sätt att ta del av hur människor fungerar. Vad vissa tycker om, och fundera över varför. Samma sak med att kolla av vad en del inte tycker om. Och fundera över varför. Bara så. Det var bara det.

Posttraumatisk stress. Det låter så otroligt allvarligt. Men det är konstigt hur vanligt det är.

I simpel form känner vi väl alla till det här med att vi blir sjuka på vår första semesterdag, när vi väl kan slappna av och vet att vi är lediga från allt jobb i fyra till fem veckor framöver.

Eller att man kör på och det funkar fint, tills det blir en lucka och man får andas och plötsligt märker att det här inte funkar alls...

Men när det händer på riktigt. När man kör på i en något högre växel. Då blir det inte bara en influensa på första semesterdagen eller en förkylning som vägrar ge med sig. Då blir det känslostormar som är svåra att tackla eller andra mentala kedjor som sätts igång.

Varför ska det vara så svårt att lyssna på det som kommer från ens inre? Som man borde höra allra först.

Som man borde höra allra tydligast?

Det var otroligt härligt att träffa Clara idag. Det var exakt som förr, fast mycket  bättre. Allt som har utvecklats i mig har ju så klart utvecklats och blivit mognare hos henne. Men det kändes som att det hade skett på ett liknande sätt.
Vi har båda steppat framåt. I en takt som gör att vi förstår varandra.

Jag kände sån glädje och värme. Mycket roligt också att hon kanske flyttar hit.
En själ att ta vara på. Clara - tack för att du är du och att du är min vän.

Livet är vackert när man väljer att leva det. Men kan bli ugly om det är vad man bestämmer sig för.
Man lever en gång.
? Vem vet det?
Men om det är så - så borde vi ta vara på den gången.
Fast jag hävdar bestämt att det kommer flera...

...liv att leva...

Om jag blundar, så vet jag i stort sett vad jag kommer att se.
När jag sover, så styr jag inte över vad jag drömmer
Och det är inte alltid så roligt att vakna.
När allt känns verkligt men samtidigt overkligt och väldigt
svårt att förstå

Varför är drömmar så konstiga ibland?
De kan kännas som verklighet, men utan någon som helst substans.
Som om de åkallade en del av mig som fattar allt.
Men som är subtilt och ligger under ytan.
Tillsammans med annan skit som hamnat där under åren. Under ytan.

Skönt om man inte hade hållt rent under mattan.
För det måste ju trots allt städas undan tids nog.
Som om man inte visste det från början. Det är det jag alltid har tänkt.
Att fuska med detaljer är som syfröken sa. Som kaos bakom korsstygnen vill ingen ha det.
Fint på baksidan blir kvalitet på framsidan.

Håll rent under mattan. Enkelt.

Jag är inte så förtjust i Dr Phil. Eller - jag är inte så förtjust i amerikanska program. Halleluja - alla verkar vara totalt frälsta oavett ämne. Men svaret i quizen på Facebook om min personlighet var ju positiv, så om det roar någon blev resultatet enligt nedan:

Others see you as fresh, lively, charming, amusing, practical, and always interesting; someone who's constantly in the center of attention, but sufficiently well-balanced not one to let it go to their head. They also see you as kind, considerate, and understanding; someone who'll always cheer them up and help them out.

Vad säger ni? Kanske finns det någon som tycker något annat? Fram med sanningen - I can take it!

Har haft en underbar eftermiddag med min mamma. Lantis som hon är, fick jag hämta upp henne i Ropsten så att hon inte kom vilse och sen åkte vi till Waldemarsudde för att kolla in Carl Larsson-utställningen där. Bra story och inblick i hans liv, både genom berättelser, tavlor och hans brevväxling med Prins Eugen. Försökte fika där, men det var otroligt mycket folk, så vi begav oss till Kungsträdgården och hittade en opretentiös italiensk krog med underbart god Caesarsallad. Trevlig personal också, dit går jag absolut igen!

Nu är det ju final nr 4, melodifestivalen, ikväll. Snälla någon svara på hur Thorleifs har kommit med? Jag blir nästan lite rädd och vill absolut veta hur man tänkte här? Christer Björkman - svara! Han läser säkert min blogg.

Så, jag gillar Agnes. Hon är härlig helt enkelt och har en underbar röst. Fin låt, men jag tycker den är lite långsam. Tror det beror på att jag vill att schlager ska vara lite dunder, lite smash, liv och pamp. Men jag tror ändå på Agnes och hejar på henne.
Sen är jag supernyfiken på Malena Ernman. Pop & opera i samma låt. Spännande! Om någon ska lyckas med detta så är det hon. Jag gillar Malena. Väldigt skön personlighet och superkarisma.
Och så har vi Sara. Dawn Finer alltså. Hon är också en favvo, men hennes låt känns lite soft. Nu har jag ju bara lyssnat på fuskminuten, så visst. Men jag tror det är tjejernas final denna gång. Definitivt är det två bidrag av tjejer som går vidare.
Men Anna Sahlene och Maria Haukaas Storeng - vilken bottenlåt! Båda bra sångerskor, fast jag tycker det är en pinsam låt. Pinsam!

Let's se what happens!